Wilorskan

You´ll never walk alone

Ursäkta Annika....

Permalink1
Jag väntar på att hon ska be mig stiga upp. Magen bubblar, jag är svettig i händerna och ja egentligen på hela kroppen. Värmen stiger inom mig och jag känner mig lite smått yr. Till och med lite kräkig. 
Hon tittar på mig och visar med handen, varsågod.  

Jag reser mig från stolen och knäpper upp byxorna, tar av skorna och drar försiktigt ner byxorna och därefter åker trosorna av. 
Jag tassar bort till stolen, hoppar upp, särar på benen och lägger mig tillrätta, så gott det går, i stolen. 
Annika sätter sig på stolen och väntar på att jag ska bli redo. 
Andas in djupa andetag.  Tar min mobil, stoppar i hörlurarna i öronen och trycker på Spotify appen. Väljer en låt. Det får bli Hasse. 

Då händer det..... magen gör revolt. NAJ NAJ NAJ....DETTA FÅR INTE HÄNDA.  
Ska jag säga något eller hoppas på det bästa?
Nej jag klarar inte det.  

- Ursäkta Annika men jag är fisig. 
Jag lägger mina händer över mitt underliv.  
Annika backar lite snyggt tillbaka.    
- Ge mig några sekunder så ska jag se om den kanske kryper in igen. 
- Ok.

Liten stunds pinsam tystnad. 

Jag trycker tillbaka den.  
Det blir ingen fis. 

Jag släpper händerna från underlivet och lägger dem över huvudet. 
Andas in och säger: Nu är jag klar Annika.
Nu kör vi!!!!!

Så kan det gå när ett cellprov ska tas 😃

Puss och kram på er alla  
Till top